2011-11-14
Black Water
Svetten rann ned från min panna. Mina ögon var blodsprängda av ansträngning efter att ha sprungit i timmar. Jag orkade inte så mycket mer men jag hade bestämt mig, jag får inte ge vika. Han var ute efter mig och till slut skulle han få tag i mig om jag bara gav med mig. Då skulle de vara för sent. Jag skulle vila på botten av det svarta vattnet, jag skulle vara i hans våld. Enbart en väntan på att dö, en plågsam död skulle existera.Smärtan i mitt bröst pulserade inuti min kropp. Jag visste inte hur länge jag hade sprungit, upprepande gånger försökte jag intala mig att de bara var en dröm, men jag insåg snart att de inte var det.
Jag såg mig omkring efter hjälp, men sakta gick det upp för mig att det inte fanns något annat som existerade än döda träd och mörker och åter mörker. Bara död och den skrämmande känslan av att dränkas i det svarta vattnet fanns där. Svart som olja och tung som bly, själar som flyter omkring för att finna sin döda kropp att förenas med. Alla dessa själar letade förgäves, det var en evig väntan på något som de visste inte skulle komma.
Tomhet, hat och ondska ven från dem kala träden.
Det var kallt ute och kylan bet mig i kinderna, marken jag sprang på var full med rosentaggar och blodet rann från mina bara fötter. De sved från såren som taggarna bildat och för varje steg jag tog gjorde det ondare. Träden hade slagit mig med sina hårda vassa grenar. Stora rispor gick längs med mina ben, blodet sipprade sakta ut från de stora såren. Jag visste inte hur länge jag skulle orka springa. Jag hade förlorat mycket blod och jag började känna mig yr i huvudet, bara en liten stund behövde jag vila, bara en liten kort stund. Då skulle allt bli bra, jag skulle vakna hur den hemska drömmen och aldrig mer behöva känna denna hemska känsla igen. Försiktigt lutade jag mig mot ett träd och sjönk ner på marken och slöt ögonen.
Hela min kropp pustade ut, de kändes som om jag aldrig hade vilat någonsin förut. Men till min förtvivlan började såren göra ännu mera ont. Eftersom jag inte sprang längre hade kroppen börjat koncentrera sig på dem delar jag blödde på. Jag försökte koppla bort de onda och drömma mig bort, efter många försök kände jag hur alla delar i min kropp sakta började domna bort.
Jag vaknar till med ett ryck, en kall hand tar tag om min vrist. Jag slår upp ögonen och ser hur jag dras närmare vattnet, jag försöker kämpa och komma loss från det hårda greppet. Men de är meningslöst, jag har ingen chans längre, jag kommer att dö.
Han drog mig ned under vattnet och jag kände hur det tjocka svarta vattnet sipprade in genom min mun för att sedan rinna ned genom min strupe för att täcka igen mina lungor. Jag kunde inte andas längre, ytan fanns inte längre, jag var djupt nere under vattnet, den sista gnutta ljus jag såg tonade sakta bort framför mina ögon. Min förmåga att tänka hade slutat fungera, hjärnan hade inget syre längre. Jag var tvungen att komma upp, med mina sista krafter försökte jag komma loss, men de var meningslöst. Mina ögon stängdes och jag kände hur min själ försvann ur min kropp…
Skriven av mig: Jasmine
(©)
Kommentarer
Trackback
